Allt om persisk tar

Persisk tar är en långhalsad luta med karakteristisk dubbelvälvd kropp. Tar är ett knäppt stränginstrument och en av de centrala rösterna i klassisk persisk musik. Den moderna formen utvecklades framför allt under 1700- och 1800-talen, men namnet tar och besläktade långhalsade lutor har äldre historia. Instrumentet kallas ibland poetiskt ”instrumentens sultan”.

Kroppen skärs vanligtvis ur ett stycke mullbärsträ och består av två sammanhängande resonansskålar. Öppningen täcks med ett tunt membran. Den långa halsen har flyttbara band och avslutas i en skruvlåda med sex träskruvar. Dagens persiska tar har vanligen sex metallsträngar ordnade i tre dubbla körer. Äldre modeller kunde ha fem strängar; den sjätte tillskrivs ofta Darvish Khan kring förra sekelskiftet. Stämningen varierar med dastgah, repertoar och utövare.

Tarens egenskaper

Ordet tār betyder ”sträng” på persiska och förekommer i namn på flera instrument, exempelvis setar och dotar. Organologiskt är tar en kordofon: strängarnas vibration skapar grundljudet, som överförs via stallet till membranet och kroppen. Instrumentet spelas med ett litet plektrum, mezrab, som traditionellt har en mässingsdel täckt med vax för greppet.

Persisk tar ska inte förväxlas med kaukasisk eller azerbajdzjansk tar, som har besläktad form men annan konstruktion, stämning och spelställning. Benämningen ”Tar-e Shiraz” är inte ett universellt standardnamn för all persisk tar.

Band på persisk tar

När en sträng trycks mot ett band förkortas den vibrerande längden och tonhöjden stiger. Traditionella band tillverkas ofta av tarm och knyts i flera varv runt halsen. Moderna syntetmaterial förekommer också. Eftersom banden är flyttbara kan deras position justeras efter intonationssystem och musiker.

En klassisk tar har ofta omkring 25–28 band, men antalet varierar. Placeringen omfattar både toner som ligger nära västerländska hel- och halvtoner och mikrotonala lägen som behövs i persiska dastgah. Dessa toner är inte alltid matematiskt lika stora ”kvartstoner”; intonationen formas av tradition, melodisk riktning och utövare.

Den traditionella spelstilen

Den moderna klassiska traditionen tog form under qajartiden. Under 1800- och tidigt 1900-tal systematiserades radif genom mästare som Mirza Abdollah och Aqa Hossein-Qoli Farahani. Deras repertoar och elevlinjer är fortfarande grundläggande för dagens undervisning.

Spelställning och teknik har förändrats över tid och skiljer sig också mellan persisk och azerbajdzjansk tar. Persisk tar hålls vanligen horisontellt mot kroppen och låret. Höger hand formar attack, tremolo och rytmiska nyanser med mezrab, medan vänster hand använder ornament, glidningar och mikrotonal intonation.

Klang och musikalisk roll

Tar är ett huvudinstrument i persisk musik och används både solo och i ensemble. Membranet ger en stark, nasal och resonant ton med tydlig attack. Instrumentet kan spela intimt men har också tillräcklig projektion för mindre akustiska ensembler tillsammans med santur, ney, oud och kamancheh. På större scener används ofta mikrofon.

När du köper tar bör du kontrollera kroppens symmetri, membranets skick, halsens rakhet, bandens placering, stämskruvarnas passning och balansen mellan alla strängkörer. Sala Muziks modeller är handgjorda av specialiserade byggare. Besök vår butik i Istanbul eller jämför vår webbkatalog.